Pro-Pedofili

På 70-talet var Richard Green av av de drivande krafterna för att exkludera homosexualitet från DSM, och på senare tid har han bland annat argumenterat för borttagandet av pedofili från DSM. I en nyligen publicerad artikel är det den nya pedohebefili diagnosen som står i skottfältet, artikeln har fått den slående titeln: “Sexual Preference for 14-Year-Olds as a Mental Disorder: You Can’t Be Serious!!“.

Green tar upp diverse problem med exempelvis partisk terminologi, slutsatser som inte följer från tidigare argument och användandet av psykiatri som en form av social kontroll.

Det skall bli intressant att se hur Blanchard och APA i helhet hanterar den nu massiva kritik som riktats mot dem från olika håll och kanter. Min gissning är att Blanchard inte kommer att ändra sin position nämnvärt då han redan investerat mycket tid och framförallt prestige i sin nya pedohebefili diagnos.

We can never be sure that the opinion we are endeavouring to stifle is a false opinion; and if we were sure, stifling it would be an evil still.

- John Stuart Mill

Bloggaren Alex Limonovics har nyligen skrivit ett blogginlägg som en kommentar på bloggbesökaren Amarso’s kommentarer angående bland annat frågan gällande huruvida sex mellan barn och vuxna är en bra idé eller inte. Eftersom jag har fått äran att bli censurerad på hans blogg kan jag inte bemöta de påståenden han gör där, varav jag tar upp dessa här istället.

Alex skriver bland annat följande:

“Jag är emot att vuxna ska ha sex med barn av flera olika anledningar.

1. Jag har trots många år i barnomsorgen aldrig behövt avvisa en invit till sex från ett barn. Eftersom de aldrig har frågat!
   Barn väljer inte att ha sex med vuxna. Men de kan vara väldigt kramiga och kelsjuka.
2. Vi vuxna skulle lätt kunna förmå barnen till sex. Men då är det våra vuxna behov som står i centrum, inte barnets. Barn ska inte behöva “ställa upp”, skadligt eller inte.
3. De akademiska uppgifter som lagts fram talar emot med siffrornas språk. Vi har granskat även våra meningsmotståndares material och funnit tolkningen godtycklig. Vi har lämnat ut siffrorna till var och en som velat bilda sig en egen uppfattning i frågan. Erbjudandet står kvar.”

Dom första två är icke-argument, jag tänker inte förolämpa läsaren med att skriva ett svar på dessa, bristerna är uppenbara för alla att se.

Det tredje argumentet är inte speciellt intressant som argument men desto mer intressant som en demonstration av farorna med att censurera åsikter. Påståenden kan vara korrekt, kanske är allting han säger sant. Kanske talar siffrorna emot sex med barn och kanske har den pro-pedofila sidan och många forskare misstolkat forskningen genom åren. Det ÄR en möjlighet (dock extremt osannolik). Problemet som uppstår med censur är att det är väldigt svårt att veta om det stämmer eller inte när frågan inte får diskuteras. Meningsmotståndaren censureras, inlägg tas bort och man vägrar diskutera sakfrågan.

Och det handlar inte bara om att ha rätt, det som är mycket viktigare är vikten av att kunna ha fel och ta lärdom av detta. Det är endast när ens argument och fakta genomgår en kritisk granskning som ens åsikter och värderingar verkligen sätts på prov. Om någon exempelvis har tolkat något fel eller kanske inte hade fakta bakom en åsikt, då är det genom debatt som detta blottläggs, inte genom att röra sig i en fredad zon där ens åsikter inte får kritiseras.

Värnar man om barn, pedofiler och samhället i stort bör man våga utsätta sina åsikter för kritisk granskning. Det är genom en ständig strävan efter bättre kunskap som vi faktiskt kan hjälpa människor i alla dess former, en tystad debatt hjälper ingen.

För den som missat serien Dance in the Vampire Bund kan det vara värt att slänga ett öga på den. Den handlar om vampyren Mina Tepes och en pojke som hon gett ett löfte till en gång i tiden. Handlingen kretsar i stort mycket kring Mina Tepes försök att skapa en egen stat för vampyrer som ett sätt för dem att ha en plats att öppet leva på istället för att som tidigare flytta från plats till plats i det fördolda.

I sann Japansk anda har man lyckats få huvudpersonen i serien att vara en skolflicka. Det är en oskriven lag att oavsett vilket typ av karaktär det är så bör den spelas av en tonårstjej eller yngre. I detta fallet må karaktären vara runt 700 år gammal men utseendet tillhör en tämligen outvecklad liten flicka som dessutom inte drar sig för att visa sig naken när det behövs.

En underhållande serie överlag, kanske inte det bästa som producerats genom tiderna men å andra sidan är det alltid trevligt med lite action och romantik som innehåller flickor som gränsar mellan barn och ungdom.

En intressant artikel som tar upp vad Dr Frances menar är de 19 värsta förslagen till nya DSM5:

Opening Pandora’s Box: The 19 Worst Suggestions For DSM5

Föga förvånande tar han upp den ökända pedohebefili diagnosen och skriver följande träffsäkra rader om den:

Pedohebephilia is one of the most poorly written and unworkable of the suggested criteria sets. Expanding the definition of pedophilia to include pubescent teenagers would medicalize criminal behavior and further the previously described misuse of psychiatry by the legal system. Certainly, sex with under-age victims should be discouraged as an important matter of public policy, but this should be accomplished by legal statute and appropriate sentencing, not by mental disorder fiat.

Uppdatering: Kenneth Zucker har skrivit ett svar till Frances som också givit en replik på svaret i Psychiatric Times:

Det står numera bortom alla rimliga tvivel att sexuella kontakter mellan barn och vuxna är i normalfallet icke-traumatiska vid tillfället det sker, samtidigt som barnen senare i livet kan komma att få problem beroende på hur de ser tillbaka på händelsen. Om man ställer detta i relation till faktumet att sex med barn är ett fenomen som oavsett lagar och samhällsmoral förekommer i relativt oförändrat omfattning så får vi en intressant fråga på halsen: Hur skall de som väljer att ha sex med barn bäst genomföra detta i syfte att minimera potentiella risker?

Först och främst bör jag poängtera att sex med barn inte är något dåligt eller omoraliskt i sig självt. I ett rationell samhälle skulle samtyckande relationer mellan barn och vuxna vara legaliserat och utan stigma. Vi lever dock i ett irrationellt samhälle där sex med barn är olagligt och mycket stigmatiserat. Detta gör att även om en sexuell relation med ett barn är harmlöst i sig självt så kan det fortfarande senare i livet leda till problem för barnet på grund av stigma som samhället påtvingar barnet. Det är inte pedofilens eller barnets fel utan samhällets, men det är fortfarande en konsekvens som man måste ta hänsyn till.

Går det att minimera risken för barnet? Vi vet trots allt att det finns en betydande mängd barn som har haft sex med vuxna utan att ta någon som helst skada av det, så hur skall vi gå tillväga för att undvika de sexuella kontakter som leder till skada?

Problem: Grunden till problemen har rot i en olycklig kombination av hur vissa av sexuella kontakter sker och hur samhället framställer dessa. Barnen hålls i okunskap gällande sex samtidigt som barn/vuxen sex stigmatiseras och detta i kombination med att barn/vuxen sex framställs som väldigt traumatiskt. Ser vi till fallen som Susan Clancy beskriver som de vanliga så sker den sexuella kontakten med ett barn som saknar kunskap om sex och dessutom inte har förståelse för de tabu som finns; barnet finner ofta kontakten icke-traumatisk eftersom den ger fysisk njutning och ofta får även barnet mycket positiv uppmärksamhet från den vuxne. När barnet sedan växer upp och får insikt i hur samhället ser på dessa sexuella kontakter så uppstår följande problem: Personen känner sig sviken av den vuxne som gjorde något–enligt samhället–moraliskt felaktigt. Personen känner sig även udda och onormal eftersom han/hon inte upplevde det som traumatiskt trots att detta är vad som man “bör” uppleva enligt dagens myter. Det leder även till att barnet beskyller sig själv för det som skett vilket leder till skuldkänslor och skam.

En forskare vid namn Larry Constantine skrev om detta redan år 1981 och poängtera den problematiska situationen som samhället sätter barnen i:

The “worst case” situation, characterized by high anxiety and high guilt, is that of the typical American child, told that sex is bad, but not what it is, and taught to be compliant and obedient with adults and older siblings and not to tattle. The “best case” situation is that of the active cooperator who knows about sex but has not absorbed conventional moral negatives”

Förslag: Vad kan då man göra för att minimera riskerna som samhället utsätter barnet för? I mångt och mycket kan man se att det viktiga är att spela med öppna kort. När den vuxne går in i den sexuella relationen är det viktigt att barnet har tillräcklig kunskap om sex för att förstå vad det är som sker i relationen, detta förhindrar att barnet senare känner sig lurad av den vuxne. Den stora utmaningen är hur den vuxne skall förbereda barnet inför de starka tabu som kommer att konfrontera barnet senare i livet och här finns inga enkla svar. Ett sätt att kringgå problemet på är att förse barnet med andra normer än samhällets–något som dyker upp i olika barn/vuxen relationer–men problemet här är att detta börjar bli ett realistiskt alternativ först när barnet börjar komma upp i ungefär 10-års åldern och kan börja förstå den typen av resonemang. Huruvida det går att undvika problematiken med de yngre barnen är svårt att svara på, den mesta forskningen som tar upp fall på djupet berör i regel på barn 10 år eller äldre varav det är svårt att veta om det kan appliceras på yngre barn.

Oavsett lagar kommer vissa att ha sexuella kontakter med barn, och här är vad jag föreslår som enkla tumregler för att minimera risken för att samhället skadar barnet senare i livet:

• Icke-traumatiskt när relationen pågår. Med andra ord, inget tvång och agera med respekt. Detta är inget unikt för pedofila relationer utan gäller givetvis all interaktion med människor.
• Dölj inte vad du gör. Barnet bör ha förståelse för att det som sker är något sexuellt. Att dölja den sexuella aspekten genom lekar eller andra metoder fungerar på kort sikt eller i samhället utan stigma. I dagens samhälle medför det en risk för barnet senare i livet när barnet inser vad som faktiskt skedde och då kan känna sig lurat.
• Diskutera tabu med barnet och gör det klart att samhället ser på beteendet som fel men ge även andra perspektiv på saken och ge barnet valmöjligheten att välja mellan olika perspektiv.

Som vanligt är det värt att poängtera att jag inte uppmanar till brott, det är alltid individens fulla ansvar huruvida han bryter mot lagen eller inte. “Sexualbrott” är precis som med exempelvis illegal fildelning att det alltid finns möjlighet att bryta mot lagen på mer eller mindre moraliska sätt och att för samhällets skull bör vi få människor att välja det minst moraliskt felaktiga om dom nu ändå begår brotten. Exempelvis kan man stödja banden ekonomiskt genom att gå på deras konserter om du samtidigt laddar ner deras musik illegalt. Har du sex med barn, ge barnet bästa möjligheter att undvika samhällets stigma genom att undvika de vanligaste fallgroparna.

Referenser

Clancy, S. (2010). The Trauma Myth: The truth About the Sexual Abuse of Children–and Its aftermath. Basic Books.

Constantine, L. (1981). The Effects of Early Sexual Experiences: A Review and Synthesis of Research. Children and Sex –Constantine & Martinson (eds) Little, Brown, Boston.

År 2009 publicerade Archives of Sexual Behavior en studie av Ray Blanchard och medarbetare var resultat ger belägg för att hebefiler utgör en distinkt kategori som kan urskiljas från andra grupper som pedofiler och teleiofiler (vuxensexuella). I sig själv är resultatet inte kontroversiellt, men författarna menade att detta får implikationer för nya DSM-V. De menar att hebefili skall inkluderas i den nya versionen på grund av resultatet från forskningen. Ett antal forskare har kritiserat detta påstående och nedan finns de kritiska kommentarerna, svar på kritiken samt den ursprungliga studien:

Ursprungliga studien:

Pedophilia, Hebephilia, and the DSM-V

Kritiken:

Greg DeClue

Karen Franklin

Joseph Plaud

Philip Tromovitch

Thomas Zander

Svaret:

Reply to Letters Regarding Pedophilia, Hebephilia, and the DSM-V

Ta chansen att kommentera

Det går nu att kommentera på APA hemsidan angående nya DSM-V. Det är ett unikt tillfälle att göra sin röst hörd och kräver endast en enkel registrering för att få posta kommentarer angående de föreslagna förändringarna:

Kommentera förslagen till nya DSM-V

Idag har The American Psychiatric Association lagt upp sin nya hemsida med förslag på förändringar till den nya DSM-V. Bland dessa finner vi den nya pedohebefili-diagnosen som är tänkt att ersätta den gamla pedofili-diagnosen. Rimliga konsekvenser–om diagnosen godkänns–är att hebefiler i Sverige kommer att bli inkluderade i samma stigma och förtryck som pedofiler. Konsekvenser i USA kommer däremot bli mycket större eftersom det krävs en diagnos i någon form för att kunna spärra människor som avtjänat sitt straff på obestämd tid genom att hänvisa till att de har en mental störning som gör dom farliga för samhället. Eftersom många som åker fast för sexualbrott idag inte kan klassas som pedofiler kommer den nya diagnosen öppna upp stora möjligheter att leva den gamla drömmen att kunna låsa in sexualförbrytare och sedan slänga bort nyckeln.

Ta en titt själva och glöm inte att protestera innan det är för sent:

Proposed Draft Revisions to DSM Disorders and Criteria

Många har spekulerat kring homo-rörelsens långsiktiga mål och ofta med egna agendor av olika slag. Motståndare till homosexualitet vill gärna försöka förknippa homosexualitet med pedofili för att använda stigmat mot pedofiler för att skada homosexuella. Pro-pedofili rörelsen vill gärna försöka förknippa sig med rörelsen för att kunna ta del av dess framgångar. Vad som vore mest intressant är dock att få höra det från huvudpersonerna i den faktiska gayrörelsen och vad de själva står för. Detta har vi nu möjlighet att göra tack vare att Charles Silverstein (en av aktivisterna som bidrog till avskaffandet av homosexualitet från störningsklassificeringen) har skrivit en artikel om vad gayrörelsens faktiska kortsiktiga och långsiktiga mål är. Artikeln publicerades i den framstående vetenskaplig journalen Archives of Sexual Behavior.

“Gayrörelsen” är givetvis inte en helt homogen skara människor och det finns säkerligen många i dagens gayrörelse som inte delar dessa åsikter, men historiskt utgör detta den mest politiskt betydelsefulla gayrörelsen någonsin.

Det kortsiktiga målet har aldrig  varit någon hemlighet, det har varit en deklassificering av homosexualitet som en störning. Något som har haft stor effekt på hur homosexuella har betraktats i samhället.

“The short-range goal of the activist committee was obvious: to remove homosexuality between consenting adults from the list of mental disorders in the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). “

Det kortsiktiga målet är sedan länge nu uppfyllt, men vad som gayrörelsen sällan talar om är deras långsiktiga mål:

“What has not yet been discussed in print is the long-range goal of the activist committee. (…) Our hope was that one day the entire group off sexual disorders would be dropped from DSM, at least those currently listed as the paraphilias.

It is now 35 years since the deletion of homosexuality from DSM, our short range goal. Our long-term goal to delete the section of DSM variously called sexual perversions, sexual disorder, or paraphilia, depending upon the edition, has not been realized.”

Vi får även äntligen höra anledning till att de valde att inte inkludera alla i sin kamp, utan valde att fokusera enbart på sin egen frihet snarare än alla människors:

“I argued that that the psychiatric diagnosis was the child of morality and that Judeo-Christian calues controlled psychiatric practice.

The activist committee did not discuss the implications that followed from the argument that religion and morality are the foundations of psychiatric theory and practice concerning sexual behavior. We did want to open that can of worms. We where fighting for our rights as gay people and had no intention to argut for the broadening of the boundaries of acceptable sexual behavior that would have invariably led to increased opposition by conservative professionals, as well as frightening away those who sided with us.”

Som vanligt bekräftas det som den pro-pedofila rörelsen sagt hela tiden, nämligen att homosexuella sålde ut sina bröder för att nå sina egna kortsiktiga politiska mål, trots att de egentligen ville uppnå större förändringar. Med friheten i sikte, skulle vi själva agerat annorlunda om rollerna var ombytta? Jag hoppas det, men risken är att människor agerar själviskt när det väl kommer till kritan, men förhoppningsvis kan vi lära oss av historien och inte upprepa sådana misstag igen. Charles Silverstein har dock uppvisat stort mod genom att berätta detta, och även om det var 36 år för sent så får vi ändå se det som att det hedrar honom.

Referenser

Silverstein, C. (2009). Letter to the Editor. The Implications of Removing Homosexuality from the DSM as a Mental Disorder. Arch Sex Behav (2009) 38:161–163

i princip allt som den pro-pedofila rörelsen har sagt det senaste 40-50 åren har precis blivit öppet bekräftat i en bok skriven av forskaren Susan Clancy. Hennes banbrytande och fullkomligt lysande bok The Trauma Myth släpptes i januari 2010 och jag har precis haft nöjet att läsa den. Den överträffar de mest vilda drömmar som den pro-pedofila rörelsen har haft gällande kritik av teorin att sexuella kontakter mellan barn och vuxna skulle vara skadligt i sig självt. Även om sådan kritik har presenterats av filosofer, forskare och aktivister under en lång period är detta det första tillfället då en forskare skrivit en bok som riktar sig utanför rena akademiska kretsar och som samtidigt öppet deklarerar att teorin är falsk.

Att boken överhuvudtaget blivit publicerad visar att någonting håller på att hända gällande vad som får och inte får sägas i detta området. År 1998 släpptes en studie av Bruce Rind och kollegor som också deklarerade trauma-teorin som falsk och eftersom studien publicerades i den prestigefyllda journalen Psychological Bulletin bröt den isen gällande studier kritiska till rådande paradigm. Efter den följde en rad studier och böcker som alla bidrog till att trauma-teorin kunde dödförklaras. De viktigaste var Richard McNally som med sin bok Remembering Trauma (2004) en gång för alla krossade myten om att det finns en mekanism i minnet som gör det möjligt att förtränga traumatiska minnen av övergrepp (vilket är viktigt eftersom annars kan man skylla avsaknaden av trauma på förträngning av minnen), och Augustín Malón som öppet dödförklarade trauma-teorin i den framstående journalen archives of sexual behavior. Tillsammans med Susan Clancy utgör de ett enormt hot för de som fortfarande tror på trauma-myten.

I sin bok berättar Clancy om de drygt 200 “offer” som hon intervjuade under en 10-års period. Hon förväntade sig att höra historier om hur traumatiskt de var för dem att bli utsatta för övergrepp, men till hennes förvåning var de endast en liten minoritet som upplevde trauma när det skedde. Hon trodde först att det var hennes metoder som det var fel på, men när hon studerade tidigare forskning fann hon att hennes data var väldigt lik den som insamlats tidigare. Hon insåg efter ett tag att den teorin hon själv fått lära sig inte stämde med verkligheten, utan vad som skapade trauma var i själva verket en process som sker efter den sexuella kontakten (när våld och tvång är inblandat kan givetvis trauma uppstå direkt). Det som bestämmer huruvida det blir traumatiskt eller inte är hur barnet senare i livet ser på händelsen. När barnet får lära sig att handlingen är fel kan hon komma att utveckla problem.

När hon väl insåg att den rådande teorin verkligen var fel började hon intressera sig för varför den blivit så dominerande i ett fält som hon trodde utgick ifrån vetenskapliga principer. En av de viktigaste komponenterna i detta var feministernas kamp att uppmärksamma övergrepp som i tidigare perioder ofta ignorerades och där barnet ofta såg som skyldig till det som skett. De gjorde detta genom att definiera sexuella övergrepp på barn som traumatiska våldtäkter, på det sättet kunde de få stort gehör för sin sak, samtidigt som barnet inte kunde skyllas för det som skett. Men som Clancy poängterar har detta inte hjälp barnen eftersom endast en liten minoritet faktiskt har utsatts för traumatiska våldtäkter. Det gör att större delen av kraftansträngningarna och resurserna utgår ifrån fall som endast motsvarar en mycket liten del av de personer de försöker hjälpa.

Teorin att den sexuella kontakten ofta är traumatisk ställer till stora problem för de barn som haft sexuella kontakter med vuxna, när de själva inte upplevde trauma och kanske även till och med tyckte om det som skedde och deltog frivilligt, så börjar de senare undra om dom är konstiga som tyckte om det när det borde varit väldigt traumatiskt. Eftersom media hela tiden matar oss med trauma-myten finns det inget försäkran om att det är fullt normalt för barn att inte uppleva trauma i ögonblicket det skedde. Detta skapar skuldkänslor senare i livet för de drabbade.

Har man någon gång känt sig skeptisk till den pro-pedofila rörelsens påståenden är detta en bok som man inte får missa. Den är även extremt viktig för alla oss som verkligen vill hjälpa barn, för det är genom att se bortom myter som vi bäst kan hjälpa barn. Dagens myter skadar barnen och det är hög tid att vi börjar tänka i nya banor.

I diskussioner med både självhatande pedofiler och anti-pedofiler har jag funnit ett mycket vanligt missförstånd. Det gäller de negativa fallen av sexuella kontakter mellan barn och vuxna. Hur ställer sig den pro-pedofila rörelsen sig till dessa fall? Det verkar finnas en uppfattning att dessa fall ignoreras eller att man försöker dölja dem. Den uppfattningen är helt fel.

En studie som ofta citeras i sammanhanget är “A Meta-analytic Examination of Assumed Properties of Child Sexual Abuse Using College Samples.” av Rind, Tromovitch och Bauserman. I den kan vi utläsa följande:

“Overall, 72% of female experiences, but only 33% of male experiences, were reported to have been negative at the time. On the other hand, 37% of male experiences, but only 11% of female experiences, were reported as positive.” (s. 35)

Utgör detta ett förödande slag mot den pro-pedofila rörelsen vilken brukar hävda att den skada barn får antingen kommer ifrån tvång, och/eller samhällets fördömande? Nej, och skälet är enkelt: Siffrorna kommer ifrån grupper som blandar frivilliga relationer med rena övergrepp och våldtäkter. Det finns ingen som förnekar att övergrepp och våldtäkter leder till negativa upplevelser för den utsatte!

Notera att dessa fall är fullt konsistenta med den teori den pro-pedofila rörelsen utgår ifrån. Det förutsäger till och med att vi kommer få ganska många negativa fall om man tittar på grupper som inkluderar övergrepp och våldtäkter. Att inte finna sådana fall vore däremot ett hårt slag mot teorin eftersom den då gör felaktiga förutsägelsen vilket är bland det värsta en vetenskaplig teori kan göra.

Varför då detta fokus på de positiva fallen? Ofta är det just dessa man tar upp, så hur kommer det sig? Skälet är enkelt, de negativa fallen är konsistenta med teorin man utgår ifrån, däremot är de positiva fallen extremt allvarliga för den konkurrerande teorin som de flesta anti-pedofiler utgår ifrån. Den teorin säger att barn tar skada av sex oavsett om barnet ingick i relationer frivilligt och oavsett om samhället är fördömande eller inte. Den teorin förutsäger att i princip 100% av barnen kommer ta skada och ha negativa upplevelser av de sexuella kontakterna. Nu kräver givetvis ingen att man måste hitta det i 100% av fallen, men de positiva fallen är enligt rådande forskning alldeles för många för att kunna ignoreras utan förklaring. Avsaknaden av den förutsedda skadan har bland annat bidragit till att teorin i princip dödförklarades i en artikel som nyligen publicerades i den framstående journalen Archives of Sexual Behavior (Malón, 2009).

Kort och gott: Det negativa fallen är fullt erkända och dessutom nödvändiga för den teori som den pro-pedofila rörelsen utgår ifrån.

Referenser

Rind, B., Tromovitch, Ph. & Bauserman, R. (1998). A Meta-analytic Examination of Assumed Properties of Child Sexual Abuse Using College Samples. Psychological Bulletin. 124(1), 22-53.

Malón, A. (2009). Onanism and Child Sexual Abuse: A Comparative Study of Two Hypotheses. Arch Sex Behav DOI 10.1007/s10508-008-9465-3